NITTIOTVÅ ELVA FEMTON

Sitter nu på bussen hem :)

På ett sätt känns det skönt att komma hem till sitt eget, men jag vill ändå inte lämna storstan.

Jag är lite halvkonstig för jag står mittemellan. Jag blir suuuperstressad av alla människor när det är som mest runtomkring en, men jag älskar ändå känslan av att gå och utforska sthlms gator och åka tunnelbana osv .. :)

Har även (sen i torsdags, när vi såg våra idoler) haft TH:s låt "shadow" i mitt huvud.. Synd bara att jag inte har den på mobilen så att jag kan lyssna på den hela natten... jag har gått och nynnat på samma rad av låten hela tiden och det gör mig frustrerad att jag inte kan lyssna på den för jag tycker den är så fruktansvärt vacker.

På tal om i torsdags..

Mamma och Camilla följde till Globen. Mamma satt typ och längtade till konserten skulle ta slut och tittade på alla runtomkring istället för scenen, så hon missade motorcykeln, det brinnande pianot, Toms gitarr-solo och hon  fattade inte att Tom faktiskt inte är sångare utan gitarrist. Hon trodde han skulle sjunga åxå, men nej, han gjorde ju bara backingvocals :)

Men så kan det vara. Jag är inte särskilt intresserad av hennes musik, så det förvånar mig inte att hon inte är särskilt intresserad av min. Det gör mig inte särskilt mycket. Alla kan inte tycka likadant, bara roligt att alla har sina egna stilar och favoriter. Allt blir så mycket personligare då, än om man ska tycka likadant.

Nu blev det ett av mina längre inlägg, men jag kände för att skriva av mig.

Angående floppen som Aftonbladet skrev om. Jag blev sjukt förvånad när jag upptäckte att det var så mycket tomma platser på läktarna och att det inte var så många som hade ståplats som jag hade trott. Sen att bilden på internet visade att scenen skulle stå vid vår sida av arenan, så att vi skulle sitta vid sidan av scenen, det blev ju åxå lite konstigt för att vi fick platser ganska långt bak, men det gjorde absolut ingenting ändå. Vi hade bra platser ändå och bara att se dem på några meters håll istället för på tv, det var en underbar känsla! Jag ville aldrig gå därifrån! Jag sjöng och skrek och kände bara enorm lycka när jag satt där. Det kändes (och känns fortfarande) helt overkligt att jag faktiskt befunnit mig i samma rum som ett av mina absoluta favoritband! Helt klart värt det att åka buss till och från sthlm och att mina fötter och ben gör ont som fasen efter alla promenader runt runt. Men jag överlever. Vad är livet utan utmaningar, säg ?

Nu ska jag njuta av musik på min mobil, tror att det blir Tokio Hotel :)

Ha det bra så uppdaterar jag senare med bilder! :D

Puss!